Redan från öppningsnumret "Armee der Tristen", eller rättare sagt det bombastiska introt med "Zerstören" och explosiva "Museum", fängslades publiken av bandets kompromisslösa scenproduktion. Till Karls Lindemanns djupt resonerande barytonröst och det knivskarpa gitarrangemanget från Richard Z. Kruspe och Paul Landers marscherade bandmedlemmarna fram över den jättelika, industri-inspirerade scenen medan eldslågorna slog högt upp mot julis sommarkvällshimmel. Det bjöds på klassiska Rammstein-element i absolut världsklass: eldkastare, flammande ryggsäckar, gigantiska skumkanoner under "Mein Teil" och den ikoniska gummibåten som surfades över det lyriska publikhavet under "Sehnsucht".

Låtlistan balanserade skickligt mellan färskt material från det då aktuella albumet Zeit och odödliga giganter som "Du hast", "Sonne", "Engel" (där bandet flyttades till en mindre B-scen ackompanjerade av pianotoner) och den pampiga finalen med "Adieu". Det brutala välljudet som vällde ut ur högtalarna bar på en perfekt balans mellan elektroniska industriljud och brutalt tung metal, vilket gjorde att varje baston kändes i bröstkorgen. Kvällen på Ullevi cementerade än en gång Rammsteins ställning som vår tids mest spektakulära och kompromisslösa liveakt, där konsten att kontrollera eld och lågor nådde nya, svindlande höjder.