Bandet klev på med brutal energi och öppnade hårt med "Hardwired" från det då aktuella albumet Hardwired... to Self-Destruct, för att sedan obehindrat växla mellan moderna stänkare och älskade klassiker. James Hetfields auktoritära vrål, Lars Ulrichs frenetiska trummande, Kirk Hammetts vassa gitarrsolon och Robert Trujillos tunga basgångar fyllde varje hörn av den runda byggnaden. Scenlösningen, späckad med rörliga LED-kuber och eldsflammor, gjorde att bandet ständigt rörde sig runt och skapade en ovanligt intim närhet till publiken, trots jätteformatet.

Repertoaren bjöd på en perfekt balans mellan tunggung och nostalgiskt ös, där spår som "Atlas, Rise!", "Moth Into Flame" och "Spit Out the Bone" varvades med odödliga milstolpar som "Seek & Destroy", "For Whom The Bell Tolls", "Master of Puppets" och "Enter Sandman". Mellan varven hann de med sedvanligt publiksnack och en uppskattad duell där Kirk och Robert tolkade en lokal musikalisk goding. Kvällen i Globen kröntes till en monumental kraftmätning som än en gång bekräftade Metallicas ställning som ett av världens absolut starkaste liveband.