Om 1968 hade präglats av diskussioner om politik och språk blev 1969 året då Eurovision hamnade i kris på grund av sitt eget regelverk. När poängräkningen var avslutad stod det klart att fyra bidrag hade fått exakt samma slutpoäng, och eftersom tävlingen saknade särskiljningsregler utsågs samtliga till segrare. Det är fortfarande den enda gången i tävlingens historia som fyra länder delat förstaplatsen.
En jurygrupp från varje deltagande nation, bestående av tio jurymedlemmar, tilldelade varsin poäng till sitt favoritbidrag.
Totalt 160 poäng fördelades.
Den ovanliga utgången skapade stor förvirring både bland tittare och journalister. Flera länder uttryckte missnöje med att det inte fanns någon mekanism för att utse en ensam vinnare. Missnöjet blev så stort att flera nationer senare valde att bojkotta nästa års tävling, vilket tvingade EBU att se över reglerna. Händelsen ledde i förlängningen till att särskiljningsregler infördes för framtida oavgjorda resultat.
Tävlingen genomfördes med sexton deltagande nationer. Österrike uteblev och blev därmed det enda landet som saknades jämfört med året innan. Samtida uppgifter kopplade frånvaron till att tävlingen arrangerades i Spanien under Francisco Francos diktatur, även om orsakerna har beskrivits på olika sätt genom åren.
Politiken fanns också närvarande i bakgrunden. Arrangemanget bevakades av omfattande säkerhetsåtgärder efter hot från separatistgrupper, något som gav årets tävling en ovanligt spänd inramning. Bland deltagarna märktes flera välkända namn. Siw Malmkvist återvände till Eurovision, denna gång som representant för Västtyskland i stället för Sverige. Det gjorde henne till en av de första artisterna som tävlat för mer än ett land.
En annan uppmärksammad detalj var den spanska artistens scenklädsel. Salomé bar en spektakulär klänning dekorerad med porslinselement som vägde omkring 14 kilo, något som väckte stor uppmärksamhet bland press och publik.
