Årets tävling drabbades av ovanliga problem redan innan den hade börjat. En strejk bland BBC:s kameramän och tekniker tvingade arrangörerna att skjuta upp finalen med drygt en månad. Det var första gången som Eurovision ställdes in tillfälligt efter att planeringen redan var långt gången, och som en följd av förseningen avgjordes tävlingen i maj, något som senare skulle bli tradition men då var mycket ovanligt.
En jurygrupp från varje deltagande nation tilldelade poängen 1-8, 10, och 12 till sina tio favoritbidrag. Varje land delade därmed ut 58 poäng.
Med arton deltagande nationer fördelades totalt 1 044 poäng.
Sverige återvände efter sin frånvaro året innan, medan Jugoslavien valde att stå över. Dessutom hade Tunisien anmält sig och tilldelats en plats i startordningen, men drog sig ur innan tävlingen ägde rum. Hade landet fullföljt sitt deltagande skulle det ha blivit den första afrikanska nationen i Eurovisionhistorien.
En viktig regeländring genomfördes också. Efter fyra år med fri språkregel återinfördes kravet att bidragen skulle framföras på något av respektive lands officiella språk. Eftersom Belgien och Västtyskland redan hade valt sina bidrag innan beslutet fattades fick de dock dispens och kunde sjunga på engelska.
Planerade videovykort mellan bidragen skrotades dessutom i sista stund. Efter invändningar från vissa deltagarländer och den begränsade tid som återstod efter uppskjutningen valde arrangörerna att helt ta bort inslagen och i stället visa bilder från publiken mellan framträdandena.
Ett av årets mest omtalade bidrag kom från Österrike. Gruppen Schmetterlinge framförde en satir över musikindustrin och Eurovision-fenomenet, klädda i kostymer med ansiktsmasker på bakhuvudet. Numret hör till de tidigaste exemplen på ett medvetet ironiskt Eurovisionbidrag och sticker fortfarande ut i tävlingens historia.
