Norges premiärdeltagande kom att bli lyckat. Landet etablerade sig omedelbart som en seriös konkurrent och visade att de nordiska länderna skulle få en allt större betydelse för tävlingens framtida utveckling. Vid denna tidpunkt deltog redan Danmark och Sverige, medan Finland och Island ännu inte hade gjort sina debuter.

Tävlingen präglades fortfarande av det tidiga Eurovisionformatets återhållsamhet. Framträdandena fokuserade nästan helt på sång, melodi och orkesterarrangemang. Några spektakulära sceninslag eller kontroversiella uppträdanden av det slag som senare skulle bli vanliga förekom inte. I stället låg tyngdpunkten på de musikaliska prestationerna, och flera bidrag framfördes i en stil som låg nära den tidens schlagermusik, kuplett- och kabarettraditioner.

En intressant detalj är att Luxemburgs bidrag framfördes på luxemburgiska, vilket var första gången språket hördes i tävlingen. Det bidrog till att förstärka den språkliga mångfalden som redan under de tidiga åren var en viktig del av tävlingens identitet.

Även om årets upplaga inte brukar förknippas med några större skandaler eller regelbråk, markerade den ännu ett steg i tävlingens expansion. Med allt fler deltagande länder började Eurovision i allt högre grad utvecklas från ett västeuropeiskt experiment till ett etablerat internationellt musikevenemang.