Den andra upplagan av tävlingen präglades av att formatet hade stramats upp avsevärt sedan premiäråret, då varje land numera enbart tilläts skicka ett enda bidrag i stället för två. En annan viktig förändring var att duetter nu tilläts på scenen, även om rena sånggrupper fortfarande lyste med sin frånvaro. Stämningen hade också börjat utvecklas mot ett mer publikvänligt och strukturerat tv-program, där en tidig variant av den klassiska poängtavlan visades upp för första gången.
En jurygrupp från varje deltagande nation, bestående av tio jurymedlemmar, tilldelade varsin poäng till ett bidrag. Till skillnad från året innan fick jurymedlemmarna nu inte rösta på sin egen nation, och poängen redovisades öppet per land via telefon uppkopplad till studion.
Totalt 100 poäng fördelades.
Till denna upplaga gjorde Storbritannien, Österrike och Danmark sina officiella debuter i tävlingen. Eftersom startfältet därmed utökades, och då konceptet med att vinnarlandet automatiskt skulle stå värd året därpå ännu inte hade införts, var det Västtyskland som fick arrangera tillställningen. Inga länder valde att stå över eller dra sig ur denna gång, utan intresset för det växande europeiska samarbetet ökade.
Ett visst mått av irritation eller diskussion uppstod kring det italienska bidraget "Corde della mia chitarra" framfört av Nunzio Gallo. Låten drog ut på tiden och klockades in på över fem minuter, vilket gjorde den till den dittills överlägset längsta låten i tävlingens historia. Detta ledde till så pass mycket protester från de övriga ländernas delegationer att det året därpå infördes en strikt tidsgräns på tre minuter per bidrag.
Eftersom vinnarregeln om att arrangera tävlingen året därpå ännu inte hade införts vid Schweiz seger 1956, fanns det ingen självklar värdorganisation på plats. Schweiz saknade vid tidpunkten den tekniska kapaciteten och de finansiella resurserna att sända ett så stort internationellt tv-program på egen hand, vilket gjorde att EBU behövde hitta en annan lösning. Tysk TV (ARD) erbjöd sig då att ta på sig värdskapet och stod som arrangör för 1957 års tävling i Frankfurt am Main. Det var just erfarenheterna och svårigheterna med detta som ledde till att regeln om att vinnarlandet automatiskt blir arrangör infördes lagom till nästa upplaga 1958.
